Den 6 Februari 2013 födes våran lilla Tjej! Men det hela började egentligen redan på kvällen/natten till den 5 /2….
Det var på eftermiddagen den 4 feb och jag hade precis hämtat barn på förskolan och varit i affären och handlat det som skulle vara i min köttfärs till middagen. Jag förberedde middagen och plockade i diskmaskinen samtidigt och kände då att ”sammandragningarna” satte igång i vanlig ordning, inget ovanligt. Men denna gången så kom dom oftare och gjorde ondare och det blev värre när jag gick omkring eller bara rörde på mig. Jag minns att jag tänkte ska jag ringa Niklas eller ska jag vänta… Han blir ju så nojig! Men efter mycket om & men så ringde jag och sa något i stil med…
”Hej! Bli inte nervös nu men jag tror att jag har värkar! Men det är inte så illa så att du behöver komma hem precis nu”. Ja inte lyssnade han på mig inte och blev ju hyper nervös så klart. 
Jag kämpade i alla fall vidare hemma och Niklas kunde jobba klart och kom hem runt 20 tiden på kvällen. Värkarna började avta så jag sa till Niklas att vi kan gå och lägga oss för detta kändes inte som at det skulle bli något mera utav.
Morgonen kom och ”sammandragningarna” kom fortfarande men dom gjorde inte ont utan kom lite då och då, men inget jag stördes utav. Det var även dags för ett besök på MVC. Där berättade jag om mina onda ”sammandragningar” och hon trodde att det bara var början på FL. Så rätt hon hade
Kvällen kom och jag kände inget hopp alls om att detta skulle dra igång, även om jag egentligen visste att det var på G. På natten kom dom där ”sammandragningarna” igen och dom ökade i styrka. Jag vände och vred mig hela natten och tänkte ”det går över”.
Kl 05.00 på morgonen klarade jag inte av att ligga ner längre så jag går upp och börjar traska runt i lägenheten. Runt.. runt .. runt … och runt. Tillslut går jag in och väcker Niklas och säger att jag har värkar som gör ont och att dom ökade i styrka. Det var dags att ringa in till Förlossningen och även ringa in barnvakten !!
Medans jag traskar runt i lägenheten så ringer jag min mamma som ska vara med oss på förlossningen. Jag börjar bli nervös och babblar nog mest bara på för att minska på nervositeten. Niklas pratar med Förlossningen som tycker att vi ska komma in då jag har ca 5 min mellan värkarna och väntar mitt fjärde barn.
Niklas ringer även efter en taxi till mig och eftersom våran barnvakt inte var på plats än så fick han komma efter.
Klockan är nu 08.00 och jag får lägga mig i ett underökningsrum med CTG för att kolla värkarna. Inte långt efter så kommer mamma in.
Jag blir bortkopplad från CTG,n och jag börjar traska runt i förlossningsrumet. Jag upplever nämligen värkarna som mindre smärtsamma då. Sedan så kommer Niklas ÄNTLIGEN!
Jag blir sedan undersökt utav min Barnmorska och jag är öppen 4cm. Dom kollar även läget på lilla bebisen då hon inte är nedsjunken i bäckenet och hon var fortfarande mycket rörlig.
Runt 09 tiden så kommer min barnmorska in med en läkare som tycker att dom ska ta mitt vatten och då ska även någon trycka ner bebisen i mitt bäcken ( yttre press ) så att inte navelsträngen skulle kunna hamna i kläm om vattnet går..
Det lyckades och bebisen är inte längre ruckbar och jag är 7cm öppen.. Jag får även EDA i förebyggande syfte för ingen viste hur snabbt förlossningen skulle gå efter att vattnet gått.
Värkarna blir tätare och jag får andas lustgas. Ljuvliga gas
När kl blir 13.30 så tycker min bm att det går lite segt och tappar mig på urin då dom tänkte att det kan vara en överfull blåsa som drog ut på förlossningen.
Ja eftersom jag är uppkopplad med en massa slangar mm och inte kan gå runt i rummet som jag vill så ställer jag mig på knä i sängen.
Det går segt och jag börjar ledsna och frågar min Bm ”Händer det inget snart”?!?
Dem beslutar att dom ska ge mig dropp för att ge lite styrka (!!) på mina värkar. Jag tyckte dock inte att det behövdes Men dom tyckte nämligen också att detta började dra ut på tiden. Sagt och gjort så får jag droppet och FYY vad jobbigt det blev! En kvart fick jag ha droppet till dom insåg att jag hade 6 värkar på 10 minuter, man får som max ha 5.
Men det hjälpte nog ändå för runt 14,30 så får jag krystvärkar och dom vill att jag ska lägga mig på sidan eller ryggen men jag vägrar, Jag vill stå på knä, ungen ska UT
Kl 14. 50 föds Elicia!! Hon vägde 4030g och var 51 cm kort <3
Hon föds i vidöppet läge där av den långdragna förlossningen.
Värdens finaste lilla flicka. Vilken lycka <3
Sen var det dags förmoderkakan att komma ut.. Dom tittar på den och bedömer den som att den är hel och fin men låter ändå en läkare titta på den som i sin tur bedömer den som ofullständig och säger att jag måste ner på operation för att bli skrapad.
Medans jag väntar på att få komma till Op vilket känns som en evighet så får jag både dropp & tabletter för att stoppa min blödning. Ca 900ml förlorar jag uppe på förlossningen.
Väl nere på op så får jag tre olika sprutor med diverse blodstoppande preparat för att febrilt få stopp på min blödning som inte alls vill ge med sig. Jag blir skrapad och får sedan en tamponad upp i livmodern för att stoppa blödningen. För er som inte vet vad en tamponad är så ser det ut som en jätte gasbinda, och lång var den med.
samband med ingreppet så förlorar jag uppskattningsvis 550ml blod.
Sedan får jag ligga på uppvaket med järndropp i hela 30 min… Åh som jag längtade efter min lilla flicka!! ( som då fortfarande var uppe på förlossningen med Niklas. )
Ja så såg denna förlossning ut. Den kändes jätte utdragen och rätt kaotisk minst sagt!
Men jag fick en ljuvlig liten flicka, och hon är värd ALLT detta jag gick igenom.
100 gånger om! Minst 
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Pappas version.
Förlossningsbrev, pappas version.
Jag var på jobbet och arbetade som en tok som vanligt, minns att jag var rätt stressad när samtalet kom. Pga min panikångest gör jag så att jag bygger alltid upp det värsta tänkbara scenariot i mitt huvud långt innan det ens sker. Det gör mig ännu mer stressad och knäpp. Sandra försökte lugna mig men ja, det gick väl sisådär =P Jag kunde inte tänka på mycket annat än att barnet skulle komma, blev rätt okoncentrerad om man säger så. Jag förvarnade en kollega om att jag kanske måste åka när som men det behövdes inte, körde hela dagen. Tog mig hem så fort som möjligt och insåg att det inte var någon stress, det hade väl lugnat ner sig. Nu kunde jag andas ut :)
På morgonen,den 6 feb 2013 så väckte Sandra mig och sa, nu är det dags. NEEEEEEEEEJ!!!! Inte nu!!! Tänkte jag.Inte för att jag inte ville ha ett barn utan att nervösiteten slog till som en hammare. Sen blev det lite error i skallen på mig i någon minut,ungefär som när en dator hakar upp sig, jag laggade helt enkelt. Efter ett par försök så fick jag tag på barnvakten som inte kunde komma direkt hit. De på förlossningen sa att vi skulle dit genast så jag ringde efter en taxi åt Sandra och väntade in barnvakten.
Väl här så var jag klar för att dra mig till förlossningen, men hur? Ska jag ta taxi? nä de pallar jag kanske inte för min panikångest. Jag vågar inte chansa! Ska jag gå? Nej faan det tar för lång tid. Vad gör jag?! Jo, jag tar min gamla kärringcykel med glatta däck och ger mig ut i snön! Bambi på hal is säger jag bara. Herrejävlar vad svårt det var, antingen var det för mycket snö så man inte kunde ta sig fram eller för mycket is så man bara gled runt. Jag struntade faktiskt i min säkerhet..jag drog på så fort jag kunde. Det gick faktiskt ofantligt fort trots allt motstånd. Bilarna var ju inte till hjälp heller direkt.
Väl på plats så låser jag cykeln och rusar upp. Där inne sitter redan Tina (Svärmor) och Sandra vaggar runt som en skadad pingvin. Jag byter om i rummet för jag blev alldeles dyngsvettig av cyklandet. Kollar läget och allt verkar som det ska. Några såna där människor i vita rockar dyker in med jämmna mellanrum och kollar läget. Det var rätt trevliga människor.
Tiden går och ja, det blev rätt drygt efter ett tag, får man säga så ?! :O men det var fan inte kul att sitta och få träsmak i arlset och bara vänta. Man ville ju bara att de skulle bli klart.
Hon fick någon slags dropp för att barnmorskan vill öka händelseförloppet, det fungerande och sen kom det igång. Jag stod där och försöka hålla henne i handen och ja, passade på att ta mindre smickrande foton. Jag var kvar längre än förra gången hehe. Det var inte lika dramatiskt på nåt sätt..jag tittade till och med på den där vidriga tvistade slangen, även kallad navelsträng, men när moderkakan var på G - då gick jag. Nej fy fan. "Livets träd" , den kunde vi hoppa över kände jag.
En uppmärksam BM såg att det fattades en del av moderkakan så Sandra gled iväg i sängen bort för skrapning. Låter fräscht. Det låter nog lika illa som det är. Sen fick hon en stor jävla handduk upptryckt i livmodern för att stoppa blödning. Hon förlorade en hel del. Jag blev lämnad där med Elica,paff och en smula svettig. Där satt vi och myste säkert någon timme innan sandra kom tillbaka.
Ja, det var så det såg ut, mer eller mindre. Vissa detaljer har jag säkert glömt men det var ju trots allt 8 månader sedan. Jag tror inte jag kräktes någon gång alls. Go me!
Jag tar hellre ett gäng smällar än att hålla på med sånt där skit, en bra tumregel är att det som är i kroppen, bör stanna kvar där i. =)
Håll så många tummar ni kan för Sandra!
